Colin Bell – The Nijinski

Colin Bell MBE född 26 februari 1946 är en engelsk före detta fotbollsspelare, mittfältare. Bell gjorde 152 mål på de 492 matcher han spelade i klubbens A-lag. Wikipedia

“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”

Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra när han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unge talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.

Tillsammans med den gamle leende gentlemannen Joe Mercer som manager skulle Allison utveckla Manchester Citys främsta generation genom tiderna – möjligtvis bortsett från nuvarande upplaga – och den kanske främste nyckelspelaren skulle just bli Colin Bell.

Han som gick under smeknamnet King of the Kippax, tack vare hans stora popularitet på Maine Roads berömda läktarsektion Kippax street stand. Men han har också kallats för Nijinsky efter en berömd rashäst, vilket syftade till Bells imponerande fysik. Kondition som en rashäst och en mästertaktikers hjärna, var en allmän bild av denna multitaskandets mittfältsgeneral. Enligt landslagskompisen Kevin Keegan så var Bell en spelare som hade allt. Tacklade gärna och bra, men också villig att gå framåt, vilket hans 153 mål på 496 matcher för City skvallrar om.

Under 1974 skulle Joe Mercer bli en tillfällig lösning som förbundskapten efter att Sir Alf Ramsey fått sparken och FA letade efter en ny, vilket sedermera blev Leeds Don Revie. Landskamperna under Mercer var dock en blomningstid i Three Lions för Colin Bell och faktiskt hela landslaget. Bell sågs som en ersättare till Bobby Charlton och deltog i VM 1970, där han i och för sig fick den otacksamma uppgiften att som mer defensivt lagd byta med just Charlton vid en tvåmålsledning i kvartsfinalen mot Västtyskland. Även om det inte var Bells fel, så blev han en av symbolerna för hur England därefter föll ihop och tyskarna tog sig vidare.

Men runt 1974-75 stod han på toppen av sin landslagskarriär. Närmade sig 50 landskamper och sågs som en 100-landskampersman, 29 år gammal och med järnfysik som skulle ge honom säkerligen fyra till sex år till. Det skulle dock sluta där, på 48 landskamper.

En ligacupmatch mot ärkerivalen Manchester United 1975 var början till slutet för Colin Bells karriär.

”I dragged the ball back, which left me balanced on my right leg with all six studs in the ground. I could see now that it was Martin Buchan who was challenging me. His tackle smacked me just below the knee, on the right leg, which had my full weight on it.”

Martin Buchan bad aldrig om ursäkt, men Bell insåg att det inte var av illvilja som tacklingen sattes in. Tyvärr återhämtade han sig aldrig riktigt och 1979 la han av med fotbollen. Det blev till slut Bells gamle mentor som hade återvänt som manager för Manchester City 1979 – Malcolm Allison – som fick ta snacket.

”We were standing in the players’ tunnel at Maine Road when Malcolm told me what I already knew. Malcolm told me years later that telling me I was finished was one of the hardest things he’d ever had to do. But I knew he was right. My playing career was over.”

The West Stand på Etihad döptes 2004 till The Colin Bell Stand. Av Goal.com har han utnämnts som Englands tjugosjätte bästa spelare genom tiderna.

Per Malmqvist Stolt

Dela med dig!